MammaTillEddie

Det här inlägget vill jag tillägna 4H och mina 4H-barn!

Jag hade prao på Gränby 4H när jag var 14 år gammal. Jag fick mocka bajs, bekanta mig med kanintanten Birgit (som tyckte att det var ok att hon sparkade på getterna ibland, för hon hade gummistövlar)! Jag fick rida på Rulle, min första skötarhäst och så småningom Geisha! Geisha var en underbar liten söt ponny, vit (skimmel) och hon och jag gjorde en massa roliga, härliga och knäppa saker tillsammans. Vi gallopperade över sådda åkrar, utan sadel, släppte tyglarna och blundade! Vi köpte travhästar som sprang för långsamt på banan, för 500 kr, tog till 4H och lyckades på något mirakulöst sätt rida in - trots våra brister i hästkunskapen! En gång ramlade vi av en travare på cirkusplatsen vid gränby och han sprang med sadel och träns, längs Vaksalagatan ner till stan! Det stod tom i UNT!

Jag blev kvar på 4H! Första året fick jag komma med i Gränby 4H-klubbs styrelse. Senare även i Uppsala läns 4Hs styrelse. Jag bekantade mig så småningom också med JUF, en systerförening till 4H. Genom 4H och genom JUF har jag lärt känna några av de bästa människorna i mitt liv!

De första åren i 4H så kom även en del mindre barn och började engagera sig. Bland dessa kan jag nämna Maria, Nettan, Linn, Sara, Malin och Hanna. De här människorna är mina 4H-barn! Jag har följt dem genom deras liv och nu är de plötsligt vuxna!!! Men för mig kommer de alltid att vara mina barn. Flera av dem har jag fortfarande mycket kontakt med och jag hoppas att det kommer vara så jämt, hela livet! Linn har plötsligt fått barn OCH förlovade sig häromdagen! Maria och Nettan bor i en lägenhet tillsammans. Malin och Hanna har jag inte jättemycket kontakt med, men följer de på facebook. Maria och Nettan åkte till Thailand och kom hem med helt underbara presenter, till både mig och Eddie!
Det var nog först när jag fyllde 25 och hade fest i en kvarterslokal som jag bodde vid då. Alla mina 4H-barn var där och drack vin som aldrig förr! Det var då jag insåg att herregud, de är inte så små längre (de flesta var nog 18 i alla fall)! Och det är ändå snart 7 år sen!
En annan person som betyder väldigt mycket för mig, som jag lärde känna genom 4H, är Lisa. Hon dundrade in på 4H med backup från en massa bröder. Hon kunde massor om hästar och styrde upp lite bland bland oss hästtjejer som tidigare mest bara lallat runt och lekt. Men inte så att vi slutade leka! Hon bara förklarade för oss att hästar faktiskt behöver en massa grejer och pyssel, som vi kanske inte riktigt tänkt på tidigare. Lisa pratar jag med dagligen nästan, vi träffas inte så ofta då vi båda har lite för fullt upp, tyvärr.
David var också från början 4H:are, men vi fortsatte tillsammans till JUF. Där lärde jag också känna Fredrik och Mona, och Myggan. De alla har jag kontakt med och räknar till mina bästa vänner!

Nu är det bara Linn kvar, som fortfarande engagerar sig i 4H och "lever" för det! Jag känner igen mycket av hennes arbete för 4H, från mig själv! Med skillnaden att jag nog la av när jag var lite yngre än vad hon är. Jag tror att det var någon gång efter Rixlägret 2002 som jag började lägga ner mitt 4H-engagemang. Nu i år är det dags igen för Rixläger och den här gången är det Linn som är lägerchef (jag va inte lägerchef, men väldigt engagerad)! Jag hoppas att Linn kommer fortsätta några år till även efter lägret, jag tror att de yngre "barnen" behöver henne!

Nu är snart den här perioden i mitt liv över... På torsdag är det årsmöte för 4H-klubben och jag har sagt att jag inte behöver sitta kvar i styrelsen längre (där jag suttit med i ca15-17 år)... Det är med stort vemod som jag väntar på torsdagen och får se vad det leder till. Kan det vara så att mitt 4H-liv har tagit slut? Senare i vår är det årsmöte för Uppsala läns 4H som jag också funderar på att lämna...
Anledningen är det kommande barnet och tidsbristen som redan nu infinner sig och jag inte kan få ihop tillräckligt med tid för att engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Det är nog dags nu att lämna över till nästa generation!

Nu har jag gått halvvägs i graviditeten. "Bara" 20 veckor kvar! Veckorna from hell börjar äntligen minska, men det känns som en evighet kvar... Jag mår bättre nu, fysiskt, än vad jag gjorde i början. Jag spyr bara 1-2 gånger/dag. Kroppen verkar på något mirakulöst sätt hålla ihop, värken i fogarna har faktiskt blivit liiiite bättre senaste dagarna. Nacken däremot är tyvärr sämre, men den är jag ju van vid. Men vad gäller det psykiska så blir jag bara sämre. Nu såhär i efterhand, så hade jag hellre spytt 10 gånger/dag än att må dåligt psykiskt. Men jag tror tyvärr att de sakerna hör samman. Ju sämre man mår fysiskt, desto sämre mår man psykiskt och mår man dåligt psykiskt så blir man sämre fysiskt. Ja, det är det där ekorrhjulet... Eller den onda cirkeln. Har försökt mig på att äta antidepressiva nu (efter mycket läsande om eventuella effekter på fostret), men slutade efter 2 veckor, då jag mådde väldigt mycket sämre psykiskt och fick en massa konstiga fysiska biverkningar. Det var helt enkelt inte värt det! Den här graviditeten har verkligen fått mig att tänka på allt som är "tabu". När man är gravid, så ska man vara lycklig och glad över att ha ett mirakel i magen. Men nej, det är inte jag. Känner mest att det är en parasit där inne... Efter rutin ultraljudet, ska man vara glad, lycklig och tacksam, över att det är en frisk bebis där inne! Vad det är för kön ska inte spela någon roll, bara den är frisk! Men nej, jag bröt verkligen ihop! Jag ville så gärna ha en liten flicka... Jag är trött på att leka med traktorer! Jag vill leka med dockor och köpa rosa klänningar! Och jovisst, det finns flickor som faktiskt föredrar traktorer framför dockor och som inte vill ha rosa kläder. Men första tiden hade jag fått bestämma vad hon skulle ha på sig och då skulle det bli rosa! Eftersom jag anser att det fortfarande är tabu att tala om att man faktiskt kan tycka att det är skit att vara gravid och att man faktiskt önskar ett kön framför ett annat, så måste jag skriva om det här! Då kanske föreställningarna minskar hos mig och hos alla andra. Misstolka mig nu inte med det här "informativa" inlägget! Jag vill ha det här barnet!!! Jag längtar ihjäl mig efter att få hålla och pussa och krama! Jag vill bara inte vara gravid! Verkligen verkligen inte vara gravid! Jag kommer säkert också tycka att det är helt underbart med en liten kille och jag kommer älska honom lika mycket som jag älskar Eddie, vilket innebär oändligt! Ska väl inte sticka under stol med att jag iofs är lite orolig att jag inte kommer älska det här barnet, eftersom jag tycker att graviditeten är så jobbig... Måste sysselsätta hjärnan lite och försöka hitta ljuspunkterna i mörkret! Därför ska jag nu fortsätta mitt sökande på nätet efter den perfekta barnvagnen! Något tips någon? Den ska vara stabil, inte väga så mycket, ha svängbara framhjul (för min nacke funkar inget annat) och den ska gå framåt här ute på landet! Det får gärna vara en sådan där man kan sätta på bilbarnstolen på chassit! Och så ska den helst vara gratis förstås!

Ikväll är jag och Eddie ensamma hemma! Jag måste erkänna att jag har varit lite "nervös" eftersom Eddie inte är så glad på eftermiddagarna eftersom han inte sover på dagen... Och så har jag verkligen noll tålamod... Men vi har haft det så himla mysigt! Lisa kom hit så vi åt suschi och semla. Eddie tittade på film. Sen har jag och lillplutten suttit i soffan och tittat på TV och ätit vindruvor. Han har varit supergullig och inte ett dugg gnällig! Vid 21 försökte jag få honom att sova, men han vägrade. Då gick vi ner igen och tillsist somnade han i mitt knä, efter att han klappat mig på kinden i 15 minuter och sagt "älskar dig mamma"! Jodå, tårarna kom då också! Precis som de gör ungefär hela tiden... Och visst, det är jag som "lärt" honom säga att han älskar mig... Men när det kommer sådär spontant, utan att man pratat om det innan, då måste han väl ändå mena det, litegrann i alla fall! Det är sådana här kvällar jag måste försöka komma ihåg, när han skriker och härjar en annan kväll!

Då såg jag ut såhär! Groteskt! Hade väl några liter vätska för mycket i kroppen också... Hela ansiktet var svullet.



Och kolla min hand!


Konstigt att jag inte fick några bristningar! Men de kommer väl den här gången istället... Hängbuken som jag fått leva med efter första graviditeten är i alla fall borta nu när magen spänns ut lite :)

På onsdag nästa vecka är det dags för RUL! Då ska vi äntligen få se den lilla "parasiten"! Förhoppningsvis kan de även se om det är en han, hon, eller hen!

...i rumpan! Har suttit i soffan nästan hela dagen.Först vid jobbdatorn, sen för att kolla på TV och till sist för att sällskapa med trött Eddie! Mona och söt-Hilde var här en sväng också för fika (som de hade med sig, tack!) men annars är det väl i princip bara när jag hämtade Eddie som jag rört på mig... Nej, nu ljuger jag! Jag stressade faktiskt iväg till Polarn o pyret, 10 minuter innan jag hämta Eddie! Tag 3 betala för 2 på deras REA! I say no more...

Alltså vilken grej! Apelsiner! Just nu skulle jag kunna äta flera kilo om dan! Jag provade igår... Åt upp samtliga apelsiner jag köpt, 1,6 kg. Ångrade mig lite efteråt och tänkte att det här, det kommer inte sluta väl! Men det blev inte värre än att jag var tvungen att gå och kissa en extra gång (istället för 2 ggr, blev det 3) på natten. Visst, det var lite surt i magen imorse, men är det inte värre än såhär, så kan jag leva på enbart apelsiner! Har naturligtvis köpt nya apelsiner idag och "bara" ätit 4 stycken nu ikväll!

Sitter i soffan, kolla på Bridget Jones! Någon liten "fladdrar" i min mage! Den har gjort det ett tag nu, men det är svårt att veta ibland om det är tarmarna som rör sig, eller liten. Men nu senaste veckan är jag säker på att det är liten! Den 25e januari ska vi på RUL och titta på liten! Vi (jag) ska fråga om det är en liten han eller hon. Tomas vill inte veta den här gången heller... Sist tog jag reda på det på en privatklinik och sa ingenting till nån!! Men den här gången har jag sagt till Tomas att jag kommer säga det till Eddie och så får vi se hur lång tid det tar innan Tomas fattar! Har massor av myrkrypningar i hela kroppen. Väldigt konstig känsla. Känns som om jag håller på att koka över inifrån och snart kommer smälla. Fast inte av ilska, utan av.... ja, jag vet inte... Vill inte sitta still, men är så trött att jag inte ens orkar stå. Yr och konstig är jag också. Äter en ny tablett som jag aldrig tagit tidigare. Den lilla informationen som brukar följa med piller, var inte ett litet papper, det var en hel bok! Med massor av sidor med biverkningar, allt från huvudvärk, klåda, rastlöshet - till "känsla av att du vill dö", hjärtklappning, andningssvårigheter etc etc. Men den ska i alla fall vara typ ofarlig för bebisen och förhoppningsvis ska den även få mig att må lite bättre, i alla fall så småningom! Men hur länge brukar sådana här biverkningar hålla i sig? För fortsätter det här länge, då ger jag upp. Har ätit dem i 4 dagar nu och mår som sämst idag. Konstigt att piller som ska göra att man mår bättre, först måste göra en sämre!?! Ska verkligen försöka ta mig till jobbet imorrn! Vill inte sitta här i soffan och ruttna!!!

Vi försöker att inte prata så jättemycket med Eddie om bebisen i magen. Dels för att vi inte vill att han ska få upp förväntningarna och tro att det kommer ut en färdig lekkamrat som kan prata och leka med tåg... Dels för att det är väldigt lång tid kvar innan den faktiskt kommer ut!! Men ikväll, när Eddie skulle gå och lägga sig, säger han utan förmaning från oss "Gonatt bebis" och klappar på min mage! "Inte ett öga torrt" som min bror alltid säger :)