magsjukan - ett faktum
Läs inte, ni känsliga läsare...
Inatt vaknade Eddie vid 4.30. Jag tog över honom i min säng. Han vill gärna ligga typ på en och det fick han, allt för att han så fort som möjligt skulle somna om och jag kan fortsätta sova. Men han somnade inte... Istället spydde han ner mig, sig själv och heeela sängen! Usch usch usch! Verkligen det värsta jag vet! Höll på att bryta ihop, men vad gör man? I panik, flyttade jag över honom till sin säng, rafsade ihop alla lakan, sprang ner och tog en dusch medans Eddie gallskriker från övervåningen... Sprang upp, klädde av honom och tvättade av honom. Sen efter ett tag kunde han somna om, i vår gästsäng med mig, nån timme. Sen gick vi upp och han var glad som vanligt. Jag trodde det var lugnt, men ringde till dagmamman för säkerhets skull och sa att han inte skulle komma. Sen började det komma "the other way"... Massor...
Så nu går jag här, mår JÄTTE illa, bara väntar på att bli dålig! Å det värsta av allt är att Tomas inte är hemma. Han åkte ju igår till fjälls. De är många som åkt och bilarna är fulla, så jag kan inte tvinga hem honom heller, för då kommer inte de han åkte dit med, hem igen. Ååååå panik! Blir så arg på mig själv, som är såhär fånig! För de flesta, är inte magsjuka någon särskilt trevlig sjukdom, men för mig innebär den panikångest! Mår som sagt väldigt illa och skakar (i panik) i hela kroppen! Törs inte äta på flera dagar och vill bara rymma ifrån om det är någon som mår dåligt, bara lämna allt! Har tryckt i mig vitpepparkorn, på gott och ont. Ingen aning om hur många man ska ta, eller om det fungerar (antagligen inte). Men jag gör allt för att slippa. Kanske ska dricka lite whiskey? Handspriten är numera min bästa vän! Å det är ju inte direkt nån som vill komma hit och hjälpa till... Men jag ska få en cocacola, proviva, majsvälling leverans om ett tag! Tack!
