MammaTillEddie

Något som jag tänkt på länge, egentligen i säkert 10 år, är att någon gång adoptera ett barn. Varför? Jo men det finns så många barn i världen som inte har det bra och då kanske jag kan "rädda" ett av dem! I min familj har vi alltid haft mycket kontakt med invandrare då min mamma är SFI lärare och vi har haft ungdomar som mina föräldrar hjälpt med allt möjligt.
Men nu, efter att ha varit gravid, så är jag ännu mer sugen på att adoptera ett barn. Nu också för att själv slippa genomgå en till graviditet, vilket för mig, var det värsta jag varit med om! Visst, det var underbart att få känna att jag bar på ett liv och känna när han rörde på sig i magen, men där tar underbarheten slut... Illamående, trötthet, VÄRK, foglossning, kissa 10 gånger/natt osv osv... Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att uppleva min graviditet. Jag vet, det är inte säkert att nästa gång blir likadan, men jag törs inte chansa!

Kanske är konstigt att redan nu börja tänka på syskon till Eddie, jag känner att jag verkligen har fullt upp med det enda barn jag har, men då det kan ta 2-4 år innan man får hem ett barn som adopteras, så tänkte jag att det är nu jag på allvar måste börja fundera.

Problemet är bara, att hur mycket jag än vill adoptera, så kan jag i dagsläget inte göra det! Varför? Jo, för jag och Tomas inte är gifta... Att vi varit sambo i 14 år räknas inte! Men, undrar man då, det finns ju ensamstående som adopterar. Men då får man stå på en speciell lista och får inget barn som är under 4 år och oftast med någon typ av funktionshinder... Även fast det inte finns någon garanti för att man faktiskt får ett "friskt" barn om man är gift, så har det barnet i alla fall genomgått läkarundersökningar, där man fått reda på att de inte hittat nåt. Det finns naturligtvis inte någon garanti för att ens egna barn inte heller får någon typ av funktionshinder. Men det är ett stort steg att faktiskt välja, att få ett funktionshindrat barn.

Vissa länder ställer, förutom giftermålskravet, andra krav på adoptivföräldrarna. Bland annat så får man i vissa länder inte ha ett BMI på över 29 (inget större problem för oss dock), det får inte vara mer än 3 års skillnad mellan föräldrarna, vissa länder ställer krav på att man ska ha en kristen tro och besöka kyrkan varje vecka och i vissa länder måste man bo i, i minst 6 månader...

Mission impossible! Någon som vill agera surrogatmamma om några år kanske?