Konsten att bita ihop!
Ikväll har jag haft mysigt och trevligt besök av Anna, en kollega och hennes lilla prinsessa Ella! Mycket trevligt! Nu är jag nerslagen i soffan och tittar på House...
Jag har fått nya värktabletter av min läkare igen. Eller nya är de väl egentligen inte, jag har ätit dem förr. Och visst, de hjälper lite, men inte nämnvärt. Så, jag fortsätter att bita ihop, försöker att acceptera att det är såhär nu, att smärta är en del av mitt "jag". Jag biter ihop och spelar oberörd i situationer där jag känner att jag behöver, på jobbet, med vänner, med Eddie. När jag är själv, det är då det brister. Varför kan man inte bita ihop när man är själv? Kroppen borde väl förstå, att den mår bättre av att försöka intala sig själv att den mår bra? Om det så bara är en fasad utåt, så borde väl det fungera på samma sätt som om man smeker (klappar) sin egen hand och det då frigörs oxytocin i sin egen kropp och man känner sig bättre!?
För att byta ämne men prata om samma sak - att bita ihop (konstig mening), så blev det inget hus... En lång historia, men vi lämnade ett bud, säljarna funderade i flera dagar, kom med ett motbud som vi i princip hade kunnat möta upp. Men då, bestämmer sig Tomas för att, nej, han vill inte ha huset, även om vi får det för det bud vi har gett! STOR besvikelse blev det... Jag var under några timmar arg, ledsen, besviken och frustrerad! Det går liksom inte att mötas halvvägs! Vi kan ju inte köpa halva huset och bo kvar i halva huset vi har! Frågan är, är Det huset viktigare för mig att vi köper, än det hus vi har är viktigare för Tomas att vi bor kvar i? Jag skulle kunna analysera sönder det här. Men det tänker jag inte! Tomas behöver längre tid på sig att förbereda sig för att flytta. Så nu har vi i alla fall sagt att inom ett år, då ska vi i alla fall ha hittat ett hus! Sen kan man ju hoppas att det dyker upp något... Det hus som Tomas målat upp i sitt huvud, kommer nog aldrig att bli till salu, i alla fall inte för de pengar vi har!
Jag försöker intala mig att det inte var meningen att vi skulle ha Det huset... Och det går nog bra... Om några månader eller så...
Snart långhelg och en välbehövlig paus i vardagen på Spa hotell i Göteborg!!!
Jag har fått nya värktabletter av min läkare igen. Eller nya är de väl egentligen inte, jag har ätit dem förr. Och visst, de hjälper lite, men inte nämnvärt. Så, jag fortsätter att bita ihop, försöker att acceptera att det är såhär nu, att smärta är en del av mitt "jag". Jag biter ihop och spelar oberörd i situationer där jag känner att jag behöver, på jobbet, med vänner, med Eddie. När jag är själv, det är då det brister. Varför kan man inte bita ihop när man är själv? Kroppen borde väl förstå, att den mår bättre av att försöka intala sig själv att den mår bra? Om det så bara är en fasad utåt, så borde väl det fungera på samma sätt som om man smeker (klappar) sin egen hand och det då frigörs oxytocin i sin egen kropp och man känner sig bättre!?
För att byta ämne men prata om samma sak - att bita ihop (konstig mening), så blev det inget hus... En lång historia, men vi lämnade ett bud, säljarna funderade i flera dagar, kom med ett motbud som vi i princip hade kunnat möta upp. Men då, bestämmer sig Tomas för att, nej, han vill inte ha huset, även om vi får det för det bud vi har gett! STOR besvikelse blev det... Jag var under några timmar arg, ledsen, besviken och frustrerad! Det går liksom inte att mötas halvvägs! Vi kan ju inte köpa halva huset och bo kvar i halva huset vi har! Frågan är, är Det huset viktigare för mig att vi köper, än det hus vi har är viktigare för Tomas att vi bor kvar i? Jag skulle kunna analysera sönder det här. Men det tänker jag inte! Tomas behöver längre tid på sig att förbereda sig för att flytta. Så nu har vi i alla fall sagt att inom ett år, då ska vi i alla fall ha hittat ett hus! Sen kan man ju hoppas att det dyker upp något... Det hus som Tomas målat upp i sitt huvud, kommer nog aldrig att bli till salu, i alla fall inte för de pengar vi har!
Jag försöker intala mig att det inte var meningen att vi skulle ha Det huset... Och det går nog bra... Om några månader eller så...
Snart långhelg och en välbehövlig paus i vardagen på Spa hotell i Göteborg!!!
Kommentarer
Postat av: Linda
Det är så trist att höra att du har så ont! Stackars dig. Det är nog viktigt att du kan släppa ut skiten när du är själv åtminstone, man måste få ut det någonstans.
Synd med huset också, men en mening har det. Ni kommer att hitta det hus ni alltid drömt om, som båda tycker om. Lovar.
Kram
Trackback
