Sjukskriven på heltid
Jag ville inte riktigt det här! Jag gillar att jobba, trots att det de senaste dagarna faktiskt känts lite motigt att gå till jobbet, så har jag ändå velat gå dit! Men med tanke på att jag då inte gör något annat alls de dagarna jag jobbar (i princip) så är det kanske rätt i alla fall. Om inte annat så för familjefriden här hemma...
Men jag sa till läkarn att allt ska ju va så himla normalt när man är gravid! Det är normalt att må illa, ha ont, känna sig deppig, få sammandragningar, inte kunna vända sig i sängen på nätterna, inte kunna gå längre än 100 meter, känna sig yr och svimma ibland osv osv. Då är det svårt att veta vad som i så fall ska göra att just jag ska bli sjukskriven!
Och så tycker jag att det är lite jobbigt, för när jag är på jobbet eller borta och träffar någon, så kan jag hålla skenet uppe! Jag försöker att inte klaga och jag försöker se glad ut! Sen när jag kommer hem till min egen familj, då förvandlas jag till ett hemskt monster!!! Ett monster som blir irriterat för minsta lilla (jo, Tomas kan faktiskt andas för högt ibland) och som inte har tålamod alls (det tog faktiskt Eddie en minut extra innan han satte på sig skorna häromdagen) och då blir jag - lite arg! Sen får jag dåligt samvete för att jag blev arg! Sen är bollen i rullning...
Så nu tänkte jag faktiskt försöka att vara hemma, ta det lugnt, träffa vänner, njuta av våren, kanske eventuellt städa lite nån dag, umgås med familjen och framförallt faktiskt börja förbereda för att det ska bo en 4e person i vårt hus om bara ca 10 veckor!
Men man får gärna höra av sig till mig om man har långtråkigt eller om man har nåt skoj på gång! Men jag måste varna att jag är lite som en gammal pensionär - har jag en sak inbokat en dag, då kan jag inte göra annat ;)
Jag tycker att det låter klokt att du får vara hemma och vila upp dig, även om det känns trist. Och jag är ju också hemma och öppen för sällskap så gott som dagligen! Du kan bli min nya bff ;) Och du får vara negativ och grinig om du träffar mig. Det är helt ok. Jag känner igen mig så väl i din beskrivning. Graviditeten med Molly var verkligen så himla tuff och jobbig, men förmodligen ändå bara en fjärt i rymden i jämförelse med vad du går igenom. Och all min frustration gick ut över Max och Ella. Jag förstår verkligen precis! Jag funderade ibland på om skilsmässa inte vore den bästa lösningen om Max inte duschade tillräckligt fort efter han hade motionscyklat ;) Men om 10 veckor är det över. Eller nej släng på ett par månader till. Första tiden med så tät amning gör oxå sitt för humöret. Men SEN vänder det. Och man blir glad och trevlig igen!! :)
