MammaTillEddie

Det går trögt nu... Mormor är kvar på sjukhuset och hon blir inte bättre. De har nu bestämt att hon ska ha syrgas jämt. Trots syrgasen så får hon inte upp syresättningen riktigt. Hon är svag och orkar inte mycket alls längre. Hon pratar korta stunder, men vilar sedan mest. Nu tar hon sig inte alls upp från sängen längre.

Usch vad det är tungt!

Jag är lyckligt lottad och har 3 av mina 4 far och morföräldrar i livet! Morfar gick bort när jag var 16, så det är länge sedan och jag hade inte riktigt samma relation till honom som jag har till min mormor. De bodde i Sundsvall och vi sågs inte jätteofta, även om jag redan som 6-7 åring (jag tror det var så tidigt) fick börja åka tåg själv och hälsa på dem! När morfar dött flyttade mormor till Uppsala. Min mormor är så söt! Hon är snäll och omtänksam och skulle aldrig göra en fluga förnär!

 

Före jul var jag och min syster upp till sjukhuset och hälsade på henne. Då hade hon en riktigt bra dag och hade riktig "mundiarré"! Hon pratade som hon aldrig pratat förr om sin barndom och uppväxt och hennes liv! Jag och syrran satt som förstummade och bara njöt av hennes berättelse! Det är den bilden som kommer att få leva kvar starkast i mitt hjärta. Hur vi, jag och min syster, fick äran att höra så mycket om det liv vår mormor levt. Bara vi! Vi grät tårar av lycka när vi gick därifrån!

 

Ikväll fick jag äran att sitta hos min söta rara mormor och hålla hennes hand tills hon somnade för natten! Hon ville ha mig där och hon kände sig trygg när jag var där!

Jag älskar henne! Som mormor! Hon betyder så oerhört mycket för mig, mycket mer än vad jag tidigare har förstått.

Naturligtvis skulle jag mest av allt vilja att hon alltid ska finnas här. Men det är inte så den här sagan kommer sluta och det är först nu jag faktiskt förstått...

 

Usch för att behöva gå igenom det mormor gör nu. Ovissheten... Är det idag, eller imorrn eller om flera månader?

 

Nej, nu ska det här tårdränkta ansiktet som tillhör den här trötta mamman gå och lägga sig och sluta svammla osammanhängande i bloggen. Imorgon är det sista dagen innan något nytt börjar! 2013, välkommen!

Jag hoppas att min mormor inte skulle känna sig uthängd om hon läste det här, eller att någon släkting tar illa upp för att jag skriver om henne. Vill bara... äh, jag vet inte vad jag egentligen ville ha sagt, mer än att jag älskar henne!