MammaTillEddie

Nu har jag gått halvvägs i graviditeten. "Bara" 20 veckor kvar! Veckorna from hell börjar äntligen minska, men det känns som en evighet kvar... Jag mår bättre nu, fysiskt, än vad jag gjorde i början. Jag spyr bara 1-2 gånger/dag. Kroppen verkar på något mirakulöst sätt hålla ihop, värken i fogarna har faktiskt blivit liiiite bättre senaste dagarna. Nacken däremot är tyvärr sämre, men den är jag ju van vid. Men vad gäller det psykiska så blir jag bara sämre. Nu såhär i efterhand, så hade jag hellre spytt 10 gånger/dag än att må dåligt psykiskt. Men jag tror tyvärr att de sakerna hör samman. Ju sämre man mår fysiskt, desto sämre mår man psykiskt och mår man dåligt psykiskt så blir man sämre fysiskt. Ja, det är det där ekorrhjulet... Eller den onda cirkeln. Har försökt mig på att äta antidepressiva nu (efter mycket läsande om eventuella effekter på fostret), men slutade efter 2 veckor, då jag mådde väldigt mycket sämre psykiskt och fick en massa konstiga fysiska biverkningar. Det var helt enkelt inte värt det! Den här graviditeten har verkligen fått mig att tänka på allt som är "tabu". När man är gravid, så ska man vara lycklig och glad över att ha ett mirakel i magen. Men nej, det är inte jag. Känner mest att det är en parasit där inne... Efter rutin ultraljudet, ska man vara glad, lycklig och tacksam, över att det är en frisk bebis där inne! Vad det är för kön ska inte spela någon roll, bara den är frisk! Men nej, jag bröt verkligen ihop! Jag ville så gärna ha en liten flicka... Jag är trött på att leka med traktorer! Jag vill leka med dockor och köpa rosa klänningar! Och jovisst, det finns flickor som faktiskt föredrar traktorer framför dockor och som inte vill ha rosa kläder. Men första tiden hade jag fått bestämma vad hon skulle ha på sig och då skulle det bli rosa! Eftersom jag anser att det fortfarande är tabu att tala om att man faktiskt kan tycka att det är skit att vara gravid och att man faktiskt önskar ett kön framför ett annat, så måste jag skriva om det här! Då kanske föreställningarna minskar hos mig och hos alla andra. Misstolka mig nu inte med det här "informativa" inlägget! Jag vill ha det här barnet!!! Jag längtar ihjäl mig efter att få hålla och pussa och krama! Jag vill bara inte vara gravid! Verkligen verkligen inte vara gravid! Jag kommer säkert också tycka att det är helt underbart med en liten kille och jag kommer älska honom lika mycket som jag älskar Eddie, vilket innebär oändligt! Ska väl inte sticka under stol med att jag iofs är lite orolig att jag inte kommer älska det här barnet, eftersom jag tycker att graviditeten är så jobbig... Måste sysselsätta hjärnan lite och försöka hitta ljuspunkterna i mörkret! Därför ska jag nu fortsätta mitt sökande på nätet efter den perfekta barnvagnen! Något tips någon? Den ska vara stabil, inte väga så mycket, ha svängbara framhjul (för min nacke funkar inget annat) och den ska gå framåt här ute på landet! Det får gärna vara en sådan där man kan sätta på bilbarnstolen på chassit! Och så ska den helst vara gratis förstås!