MammaTillEddie

Här kommer den, den obligatoriska förlossningsberättelsen! Den är lång och säkert ganska ointressant för de flesta och här blir det både privat, intimt och lite äckligt. Men det här är, som jag skrivit förr, min blogg och jag skriver mest för mig själv! Så välj själv, läs eller gå vidare!

På lördagen åkte jag som jag skrev tidigare, in till förlossningen för jag blödde och hade regelbundna sammandragningar/värkar. Man beslutade då att jag skulle komma in igen om det blev värre.

Jag gick hela lördagen och söndagen och irriterade mig på svaret jag fått och var väl rätt så less.

På söndagen fortsatte sammandragningarna och kom mer eller mindre kontinuerligt. Vi besökte Tomas föräldrar och åt mat där. Vi åkte hem på eftermiddagen och jag var förbi en kompis som fått en ny lägenhet på kvällen.

När jag kom hem kändes något annorlunda… Jag bestämde mig för att sova i soffan nere och ha nära till toaletten, istället för att masa mig upp för trappan till övervåningen.

Jag googlade lite snabbt ”läcker fostervatten” och fick precis upp första svarssidan när jag fick en impuls och en känsla av att jag skulle resa på mig från soffan och gå på toa… Då gick vattnet! Syndafloden! Herregud vad mycket vatten! Jag ”hoppade” in i duschen lite snabbt. Ringde upp till Tomas som låg och sov i sovrummet, för att slippa skrika och väcka Eddie. Tomas kom ner och jag började gråta och uttalade diverse mindre fina ord och påpekade hur äckligt det var! Tomas skrattade mest. Jag ringde min syster – hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen ;-)

Efter att Tomas mamma kommit hit så åkte vi till förlossningen. I bilen började värkarna komma. Det var inte jätteskönt att åka i gupp på vägen… Väl inne blev jag kopplad till CTG och man gjorde en ultraljudsundersökning. Allt såg OK ut hos bebis. Mina värkar var regelbundna men inte jättestarka (jag upplevde de nog då som relativt starka… men hade jag vetat vad som skulle komma…) Det rann fortfarande ganska mycket vatten om mig!

Man beslutade sig för att skriva in mig och snitta mig dagen efter. Värkarna blev starkare och kom oftare, nu gjorde de förbaskat ont! Då fick jag en spruta som skulle minska/stoppa värkarna.
Vi fick ett rum på BB och fick rådet att sova för att ladda inför morgondagen.
Då kom hjärtklappningen. Och skakningarna. Jag skakade (biverkan av sprutan) så hela sjukhussängen skakade! Hjärtat rusade och värkarna var fortfarande kvar. Då kom jag för nån minut ihåg vad min syster sagt till mig att hon känt under en av hennes förlossningar ”hade någon gett mig en pistol hade jag skjutit mig själv” och precis så kändes det! Skjut mig fort!

Efter 0 timmars sömn kom en sköterska in vid 6-tiden och meddelade att jag skulle gå upp och duscha och förbereda mig för operation! Lite senare fick vi reda på att vi var först ut, kl 8!

Nu hade skakningarna släppt, jag kände inte av värkarna, men nu kom istället nervositeten! Operation, sprutor, bedövningar, blod och framförallt – en ny människa skulle komma till världen!!

Men operationen gick galant! Det är så många människor där och så många professioner som gör det här flera gånger/dag. Det var 2 läkare som utförde själva snittet, 1 narkosläkare, 1 narkossköterska, 1 narkosundersköterska och 1 narkos”praktikant”, 1 barnmorska, 1 undersköterska, 1 sjuksköterska, och säkert nån mer.
Vid 8.40 hade spinalen börjat värka, jag låg där på britsen, Tomas satt bakom mitt huvud och höll mig (eller jag höll honom) hårt i handen, kniven sattes i magen och kl 8.51 var vår 2a son född!

Jag fick se honom på en gång, han var så söt! Lite kletig och härlig. Skrek gjorde han också!
Tomas fick följa med ut för att väga och mäta. När de kom in igen fick han ligga hos Tomas medans läkarna sydde ihop mig. Sen rullade de iväg oss till uppvaket och där fick vi ligga i nästan 2 timmar innan vi fick åka tillbaka till BB-avdelningen!

1 dl fostervatten var det kvar, de trodde att det antagligen varit lite drygt 1 liter från början. Så nej, det är inga 10 liter som forsar ur kroppen på en, men det bildas nytt vatten också, så det droppade ju tills operationen var klar!

Det är konstigt det där, hur bra bebisen mådde, fick bara 10:or på Apgar, hade utvecklats bra, hade (tills vattnet gick) mycket fostervatten, fin moderkaka, osv osv, när jag har mått så dåligt! Som en av läkarna sa under operationen ”Du är som gjord för att vara gravid, bebisarna verkar stortrivas hos dig”! Jag tror inte han hade läst min journal…

Livet på BB är väl inte helt jättekul… Så efter 2 nätter beslutade vi oss för att åka hem.
Efter ett kejsarsnitt så är man lite småöm i magen, jag fick en morfintablett ett dygn efter operation för då gjorde det ordentligt ont! Men sen är det alvedon och ipren som gäller! Jag var upp och gick redan samma dag som operationen och jag duschade när jag äntligen fått OK morgonen efter och katetern var dragen!

Det känns fortfarande ordentligt i magen. Mycket tror jag också är pga all luft som kommer in i magen och att magen inte kommer igång på en gång… Man är inte direkt toksugen på att göra nr 2 och behöva trycka på och använda magmusklerna!!! Jag tar mig fram här hemma, men det gå inte så fort! Men jag menar, jag slapp trycka ut en "liten" pojk på 4340 gram, 55 cm lång och stl 40!!! i huvudomfång! Mår nog verkligen inte sämre än vad nyförlösta andra gör (som klämt ut barnen vaginalt).

Nu är Tomas på väg och hämtar Eddie hos dagmamman, så snart får jag träffa honom!!! Å vad jag längtar!

Första natten med lillebror (som fortfarande inte har något namn), sov han väldigt dåligt. Nu inatt, 3e natten och idag, så gör han inget annat än sover och äter!!! Helt fantastiskt! Jag har de senaste 2 nätterna sovit mer än vad jag gjort på säkert 4-6 månader!

Nä, nu ska jag sluta skriva, och ladda för Eddie!!!
Livet är gansk gött just nu, men det går upp och ner! Jag mådde riktigt skit igår kväll och var färdig att åka in till psyk akuten... Och det är inte ens lite på skämt... Men nu är det som bortblåst, men jag räknar med att känna så igen, bara inte känslan stannar kvar! Men det berättar jag om en annan gång, kanske!